söndag 15 juli 2012

Nån som gillar harpa?

Kyrkråttan slog till igen. Undertecknad alltså. Gick på konsert i Adolf Fredriks kyrka. Den är både till namn och utseende ganska oreligiös. En ljus stor grotta som kunde funkat lika väl för upplysta samtal som baler, som en smula urblekt kristendom. Nyklassicism, i mjuka grå och vita toner, en altartavla som gjord i grädde (Sergel). Och så de otroligt vackra dörrarna på var sida om altaret; jag skulle kunna bo på 19 kvadrat om jag bara hade EN sån dörr i fonden. Fast det blir väl lite som en kista då...och det är ju för tidigt.

Annars så  - trivs jag som vanligt. Kyrkor ger mig ro. Man lägger märke till att människorna i rummet är en smula fuktiga och drömmande, bland annat beroende på det fruktansvärda mosunlika skyfall som föregick konserten. Alla verkar nu vara räddade från översvämningen till Arken. Men sättningen med harpa och cello är tveksam. För min personliga del. Även med full koncentration kommer jag alltid i en aningens komisk stämning av en harpas närvaro. Kanske är det något med handrörelserna som gör att det blir så himla mycket artonhundratal och prerafaeliter. Harpans form och krusiduller och förgyllning lutar förstås åt det romantiska änglahållet. Cellon, däremot, är av jordisk och sinnlig natur. Kanske är det mitt favoritinstrument. Det gäller både i Villa-Lobos Svarta Svan och Camille Saint-Saëns troligen Vita. Den senare har vi hört  många gånger och ändå aldrig tröttnat på. Jag vet ju för allan del inte vad mina mer sofistikerade läsare tycker om dem. Men för mig har de båda fortfarande vingar. Den vita, den svarta. Den lugna, den återhållet vemodiga. (Svarta svanar har jag f.ö. bara sett i en liten sjö intill Louisiana i Danmark).

Här en länk till Saint Saëns. Här Villa-Lobos.



Till vänster och höger om gräddens altartavla ser ni de vackra dörrarna. Kan inte någon kopiera en åt mig ; ) 
Men Herregud, var ska vi placera den? Nej. Jag får nog nöja mig med att gå i kyrkan. Olika kyrkor. Rum och ljud i otippade kombinationer.

8 kommentarer:

  1. Intressant att läsa dina reflektioner om cello och harpa. Det kommer mig att tänka på en uppsats, huvudsakligen skriven av Garrison Keillor, som jag spart på min computer. Den heter A Young Lutheran's Guide to the Orchestra men kan nog passa även andra trosinriktningar.

    Bortsett från Harpo Marx var ju harpospelandet länge ett kvinligt privilegium. Wiener Philharmoniker hade ju inga kvinnliga medlemmar tills man tvingades av amerikanska feminister att ändra på detta. Tidigare hyrde man alltid in en harpospelande dam då det behövdes. Numera finns det dessutom alltid en eller två kvinnliga alibiviolinister.

    SvaraRadera
  2. Aha. Den där guiden till Luther-orkstern...
    är förstås en uppföljare av Brittens - som vår gode folkhögskolerektor underhöll oss med. Den tyckte jag om.

    Överhuvudtaget; den folkhögskolan (Geijerskolan) med all introduktion till klassikerna, kvalificerat körsjungande och turnerande under ett år eller mer - var nog min starkaste Guide to Music. Luther eller ej.

    Ska kolla länken.

    SvaraRadera
  3. Bengt, först nu läste jag din länk; med mycket fniss och gapskratt. Ljuvlig text. Kan man inte publicera den nånstans, med namns nämnnande och allt korrekt, för andra att njuta av?

    SvaraRadera
  4. Ja! Gillar harpa! Och har du gâtt vid sidan om ârhundradets harpist sâ upptäck bums: Joanna Newsom, Californiskt musikunder som är helt - enastâende, i ordets verkliga bemärkelse. Har pâbörjat femtioâtta inlägg om henne och hennes värld. Vid tjugonâgot ârs âlder - under 25, men minns ej exakt - satte hon ihop som en nutida symfoni, ett album som heter Ys. Du som gillar klassiskt, och harpa, och annat - hon spelar alltsâ alls inte klassisk musik, men upplägget minner om en perfekt Bach-passion. Köp! Njut! (men lova mig att ge henne den tid hon behöver, man kan störas av hennes röst som man senare istället ryser - njutnings- - av.

    SvaraRadera
  5. Aha. Verkar vara för dig vad Jaqueline du Prés är för mig. Ska kolla om det finns minsta chans till omvändelse ; )

    SvaraRadera
  6. @Gabrielle B. Roligt att du gillade Garrison Keillors text. Den är ett kapitel ur en av hans böcker kallad "We are still married". Keillor är ganska okänd i Sverige trots att han har starka anknytningar till Sverige och Skandinavien och immigranter från dessa länder förekommer ofta i hans böcker och i en berömd radioshow.

    Hans hustru heter f.ö. Jenny Lindh. Fint va'?

    SvaraRadera
  7. Nej. För insmickrande.

    Det ska vara en viss beska för att det ska bli något. Espresso, mörk choklad och violoncello, brukar jag tänka. Helst Bachs cellosonater, då.

    Det där verkar vara någon man måste läsa, för övrigt, liksom världen nu har uppmärksammat en på att man ska läsa Nora Epron (stavning?).

    Vilken dans i det andra inlägget, för övrigt. Wow. Tack!

    SvaraRadera
  8. Ja, dansen. Viss konst är nu en gång så sär, triggar något stråk av liv som vänder på ens hjärna.

    Harpa, nja. Vi får se vad Fransyskan menade för sort. Keltisk harpa kan ju gå an, som del av den irisk-bretangnska musiken.

    Visst, läs länken från Bengt. Bättre än det mesta.

    SvaraRadera